Hej!

Fint att det finns de som arbetar med detta svåra ämne.

Jag har erfarenhet av att ha barn som skolvägrat.

Som förälder känner man sig maktlös. Man vill sitt barns bästa -självklart.  Man ser att barnet far illa på olika sätt. Vad gör man??? Och till allt detta kommer så skolans agerande där jag många gånger kände mig misstänkt för att inte göra det jag borde för att få barnet till skolan. Vissa gånger kände jag mig kränkt, upplevde mig i kontakt med skolan som en dålig förälder.

Som föräldrer behöver man få stöd… situationen är tillräckligt svår som den är. Man behöver förståelse och stöttning i att man gör det man kan för sitt barn. Inte att bli misstänkt för att vara en "svag" förälder som inte kan få sitt barn till skolan.

 Exakt hur detta stöd ska gå till vet jag inte. Jag tror att det kan vara bra med en tredje part ibland. En person som ser till familjens situation utan att vara part i målet. Jag vågade till slut inte säga exakt hur jag upplevde situationen, var rädd att det skulle användas mot mig på något sätt. Jag fick via omvägar veta att det sades att jag inte kunde få barnet att lyda, "felet" lades på mig.

Det blev en helt annan situation när vi bytte skola, både för barnet och för familjen. Ibland så tror jag att det är det enda att göra, byta skola så barnet och familjen får en chans till en nystart.

Mvh Johanne

Hej

 Tack för ditt svar. I en familj som jag arbetade i började jag med att koppla bort skolan en period i början. Detta pga att frågan var väldigt laddad från alla parter och från min sida skymde den möjligheten att hitta den verkliga orsaken till problemen. När jag övertalat föräldrar, skola och ungdom om en officiell timeout från skolan under en period kunde jag mer effektivt gå in och lyssna och stödja både föräldrar och ungdom. Parallellt lyckades jag sy ihop en anpassad skolgång från skolan som ungdomen accepterade och påbörjade två veckor senare.

I detta fall låg en del av problematiken i konflikter inom familjen och mellan ungdom och skolan. När dessa kunde hanteras flöt skolgången något bättre.

Mer funderingar om vårt upplägg kommer senare.

Sven

Tack Sven för ditt svar på mitt svar.

Detta låter som en mycket bra väg att gå. Jag tror att många föräldrar inte vågar erkänna hur jobbigt det är egentligen är just inför skolan, för att inte verka inkompetent som förälder. Det blir nog väldigt lätt så att man känner sig anklagad av skolan på olika sätt. Man får sig påpekat gång på gång att det är förälders ansvar att få barnet till skolan och annars hotar man med anmälan till socialen eller till skolverket. Och detta utan att alltid försöka ta reda på orsaken till att barnet inte går till skolan. Att koppla bort skolan under en tid för att verkligen kunna arbeta med ungdomen/barnet och hemmet och reda ut orsaker tror jag hade varit ett mycket bra sätt att arbeta också i vårt fall. Just trycket från skolan gör att det blir sådan press på familjen att man inte klarar av att göra något konkret åt situationen som skulle kunna avhjälpa problemet i långa loppet.

Johanne

Det är nog som med mobbing, ingen vågar riktigt prata om det. Det känns nog skämmigt, pinsamt jag kan inte riktigt sätta nåt ord på det men tabubelagt känns det som.

Tänker att skolvägran och mobbing har ungefär samma symptom i början hos barnet. Sedan finns givetvis olikheter men det är så svårt att få folk att prata om detta. När man drabbas så behåller man det lite instinktivt i familjen men samtidigt vet omgivningen om det. Jättesvåra saker detta.

Hoppas jag gjorde mig förstådd. .

Lena.

Vad bra att ni tar tag i det här ämnet!

Själv är jag förälder till en skolvägrande ungdom. Det hela började med mobbing i femman och sedan har det bara rullat på. Nu har vi snart avverkat nionde klass. Det ska bli så skönt när pressen från skolan tar slut. Vi har upplevt precis som Johanne att skolan stor del av skulden på oss föräldrar. Vi har suttit på så många möten med skolpersonal för att lösa problemet med skolvägran. I de allra flesta fall har deras lösning varit att tvinga dit eleven.

För oss har det fungerat bra när det har varit rätt personal i skolan, som har förstått prbblemet och anpassat undervisningen efter situationen. Då går allt så otroligt mycket lättare! Det har oftast inte behövts så stora åtgärder. Kanske en egen trygg plats i skolan, någon som kan möta upp i dörren osv.  Tyvärr motarbetas ofta dessa personer av ledningen i skolan som vill att alla elever ska få samma behandling.

Dessa små saker verkar hjälpa mycket mer än att tvinga en motvillig elev till samtal med BUP eller annan terapi.

Jag anser att eleverna måste få kunna vara olika. Alla passar tex inte in i stora grupper! Det ska inte behövas en diagnos av något slag för att man ska få hjälp att ta sig igenom en obligatorisk skolgång.

Mvh

Cilia

    Jag var en skolvägrare i grundskolan, och hade stora problem med skolan och fick tillslut kontakt med socialtjänsten pga detta, detta var pga att mina föräldrar inte orkade längre men att jag sket i det. Eftersom att det var min framtid inför gymnasiet som var på riskzonen.

Även om jag sket i det då, så kan jag idag nu när jag går sista året på gymnasiet bara mer än tacka både socialtjänsten och mina grundskolelärare som inte gav upp hoppet på mig.

- Hur upptäcker vi de som är i riskzonen?
Det är svårt att upptäcka skolvägrare i så tidigt stadie. Speciellt om dom är i riskzonen, men genom lärare som har skärp koll på närvaron och raporterar ordenkligt som dom skall så kan man ta tag i det tidigare. Av egen erfarenhet så var inte mina lärare speciellt duktiga på att varna vid hög frånvaro vilket ledde till att jag kunde fortsätta som jag ville tills jag kom upp i årskurs 9 med 16 IG varningar, alltså IG i alla ämnen som fanns.

Och när jag nådde detta stadie så kontaktades socialtjänsten för att hjälpa mig och genom dom som hjälp så skulle jag klara av skolan och komma ditt, och dom samarbetade med mina föräldrar och skolans lärare och lyckades komma ihop med en plan som enligt mig också lät bra och jag klarade mig med G i dom flästa ämnena och kom in på gymnasiet.

- Vilket stöd behöver man som skolvägrare?
Vad man ofta får som "stöd" är gnäliga föräldrar ( inget illa menat) Detta leder till bråk mellan barn och förälder och skapar bara egentligen en dålig stämning som gör att barn skolkar mer. Iallafall enligt min syn. Men istället för att gnäla och skälla på barn för att som skolkar så kan man förmodligen komma på ett annat sätt att komunisera med sina barn. Det finns alltid en grund och botten till varför barn skolkar och det är denna grunden man måste nå fram till, denna anledningen är det man skall jobba med inte förvärra genom bråk. ( Nu är det ju inte så här i alla hem så inget illa menat ) 

Som sagt jag pratar egentligen av egen erfarenhet och grunden till att jag började skolka, mobbning är också en anledning, finns olika sorter, så ett stöd från en förälder är det viktigaste, man måste bara hitta ett bra sätt att vara stöd för sitt barn.

- Vilket stöd behöver man som förälder till en skolvägrare?
Nu är jag ingen förälder själv, utan en ungdom av erfarenhet, och jag såg hur min skolvägran påverkade min mamma speciellt. Och det var ingen vacker syn, hon var stressad, maktlös, arg och besviken. Jag fanns inte där som ett stöd, för jag skolkade så all denna energin och känslorna som hon hade var ju pga mig. Hon fick ett stort stöd som hon fann ro i genom att prata med socialtjänsten, hon gick på möten 1 gång i veckan själv och 1 gång i veckan var jag med. Detta var hennes stöd genom denna perioden och den stärkte henne verkligen och man såg snabba förändringar hos henne.

En förälder behöver lika mycket stöd som sitt barn, och jag kan verkligen rekomendera både till föräldrar och barn att socialtjänsten är bra för båda parter. Har ni ett barn som inte vill prata med er så kanske dom pratar med en socialpeddagog, det gjorde jag, vägrade prata om mina problem och känslor med mina föräldrar, men socialpeddagogen pratade jag med! Mer än gärna! Jag viste att dom hade tystnadsplikt vilket jag byggde upp ett förtroende för hos min peddagog.

Och min mamma gjorde det samma, hon fick säga det hon ville ha ut och hon viste att det bara var att ringa om det var något! Lika så jag, kunde ringa när jag ville om jag ville prata! Helt underbart var de! Min peddagog fanns även på skolan vissa dagar för att prata med mig, man hittade på saker osv som att vara ute och fika mm. Detta gjorde dagen lättare att ta sig igenom också =) Och när man kom hem så fanns en glad mamma där som hjälpte en med läxor och liknande.

- Hur skall skolgången anpassas?
Jag vet inte riktigt vad du vill få fram med frågan men skall svara som jag tror att jag tolkar den.

_**Skolgången i sig kan man inte anpassa hur man vill, utan har du ett schema så har du det och skall följa det, men man kan erbjuda extra hjälp som lärare, vill ett barn gå ifrån och inte sitta i klassrummet av olika anledningar så skall chansen att få sitta i mindre skala finnas.

De barn som är mobbade eller känner sig mobbade vill kanske inte göra en redovisning inför helklassen då skall man anpassa det för dom barnen utan att kräva en full förklaring till vad. Man måste kunna erbjuda elever olika saker och chanser, speciellt för en som redan tycker att skolan är skit! En skolvägrare kommer inte att uppnå betygen MVG det finns säkert dom som gör men de är inte många, därför skall man kunna komunisera med just elever som har problem med skolan och erbjuda dom grunderna för ett G bara, vill dom ha högre så får dom kämpa mer, men lämna inte ut uppgifter för högre betyg om dom bara vill ha G, lämna bara grundena till G betyget.**_

Det var precis det jag fick! och det gjorde skolgången 100 gånger lättare kan jag lova!

Det finns massa saker som man kan göra, jag skulle kunna babbla på i år och dar men känner att det räker nu :P Det är inte kul att vara skolvägrare, och dom finns i alla årskurser även på gymnasiumet som ändå är frivilligt. Det viktiga i frågan är att man skall kunna hjälpa dessa elever, och genom ett stort förtroende och ett samarbete mellan elever, lärare och förälder så kan man komma på massa bra sätt att lösa detta! Pressa bara inte barnen, låt dom också vara med och planera, om vuxna låter dom vara med på sånna saker så känner dom sig större/äldre och det ger bättre självkänsla och självförtroende och detta bygger upp saker kring än! Alla unga vet ju att vuxen livet går ut på ansvar, och alla unga vill visa sig mogen nog att ta egna beslut, men ibland väljer man fel, därför behöver man en putt mot rätt väg, detta genom att alla samarbetar och hjälper varandra!

Tack för ditt svar.

 Du bekräftar mycket av mina tankar om hur vi kan stödja skolvägare.

Vårt planerade upplägg är för närvarande så här:

* Föräldrarna erbjuds deltagande i föräldragrupp.

* Ungdomarna erbjuds deltagande i ungdomsgrupp med andra skolvägrare.

* Individuellt stöd till både ungdom och föräldrar.

* Stöd i kontakten med skolan och utformning av skolgången, samt vid behov även stöd vid kontakt med andra myndigheter t ex BUP.

Det är en grov skiss på hur vi funderar i dagsläget.

    Det låter bra.
Tycker också att de är bra att man vill ta tag i det i ett så tidigt stadie! de är det viktiga…

BUP gick jag också hos… funkade väl sisådär, inget jag uppskattade, men dom är ju bra på sin sak…

OLcoach,

det låter som ett mycket bra upplägg både för eleven och föräldrar!

Att få träffa andra i samma situation på ett så tidigt stadium som möjligt kan vara mycket värdefullt tror jag. 

Vi har upplevt kontakten med skolan som allra svårast under dessa jobbiga år.

Hej igen!

OLcoach - jag skulle vilja komplettera med ett par tankar här. I många fall, tror jag, så skolvägrar elever för att det är jobbigt med skolan, man kanske inte orkar med studierna osv. Kraven blir för stora. Kanske att jag har förutfattade meningar men….. Då man då pratar om anpassad skolgång så gäller det att klara av studierna utan för stora krav osv.

Jag har ett barn som bl.a. tröttnade helt på skolan för att man inte brydde sig om att han faktiskt hade lätt för sig - utmaningarna försvann, han satt av lektionerna och brydde sig till slut inte om att göra något alls. Lärarna förstod inte orsaken utan trodde att han inte hängde med. Proven gick sämre och sämre - men huvudorsaken var att han lagt av p.g.a. bristande intresse eftersom utmanigarna inte fanns där. Skolarbetet var så  tråkigt och kontakten med skolan, som han upplevde inte brydde sig, blev bara sämre och sämre.

Det jag vill ha sagt är att jag tror att det är jätteviktigt att varje barn blir bemött utefter sina förutsättningar och att det gäller alla barn - inte bara de som har svårt för sig i skolan.

Mvh Johanne

#6; du får mej att hoppas, tack för dina ord!

Jag är nära anhörig till en ensamstående mamma med två barn, det ena i mellanstadiet, det andra i högstadiet.

Det har havererat totalt i kommunikationen mellan skola och mamman.
Mamman försökte få extra resurser till det yngre barnet som har en del svårigheter, medicinskt diagnosticerade.  

Skolan svarar då med att hävda att de resurserna redan finns på skolan och man behöver därför inte söka extra stöd eller ta ifrån skolans allmänna budget till detta.
Drygt ett år senare har eleven fortfarande inte fått något extra stöd.
Eleven har halkat efter i sin kunskapinhämtning så att denne har kunskaper motsvarande ett betydligt yngre barn.

Jag tror att det är rätt så överflödigt att försöka beskriva detta barns motivation till att delta i skolan eller gå dit överhuvudtaget!

Jag anser att skolans personal behöver mycket mer utbildning och känsla för bemötande, jag gillar egentligen morötter framför straff men här är det bråttom - kanske skolan är hjälpt av en motsvarighet till Lex Maria?

Jag ser fram emot att få en opartisk och objektiv granskning av skolans möjligheter och omöjligheter, som det ser ut i dag är det väldigt mycket snack i liten verkstad, många fagra ord men hur är det *IRL*??

Jag efterlyser en instans som inte är bup eller soc, som är nån form av "light" version av dessa båda instanser och som har till uppgift att i första hand hjälpa föräldrar till självhjälp.

Grupper passar inte många i dessa sammanhang, då de flesta nog till en början bär på tunga känslor i form av misslyckanden.

Det finns något grundläggande fel i systemet som det ser ut idag - och det verkar eskalera.

Hoppas innerligt att jag har fel.

Jag ser nu att jag inte alls svarat på det som trådskaparen initialt önskade. Det finns många uppdämda behov att diskutera kring skolans värld öht, tror jag. Jag ska göra ett försök att besvara de direkta frågorna med, utifrån mitt personliga perspektiv, jag markerar ursprungsfråorna med kursiv text:

_- Hur upptäcker vi de som är i riskzonen?
_
Vilka familjer är i riskzoner som man i samhället redan känner till, t ex mvc, bvc, soc, bup, barnläkarmottagning, psykiatriska mottagningar som har patienter där man vet att det finns barn, med flera.  
Vilka barn skolkar/skolvägrar, tidig upptäckt är nödvändig.
Vilka barn hänger inte med i förväntad takt? 
Vilka famlijer flyttar ofta?
Vilka familjer/föräldrar har en dålig kontakt med skolan? 

- Vilket stöd behöver man som skolvägrare?

Vad har skolan gjort?
Vad kan skolan mer göra eller erbjuda eleven?
Vad motiverar eleven att komma till skolan?
Vem visar eleven ett genuint och respektfullt intresse?
När får elever visa vad de individuellt är bra på och därmed kan stärka sin självkänsla?
När anpassar sej skolan efter eleven och inte vice versa?

- Vilket stöd behöver man som förälder till en skolvägrare?

En eller flera kloka personer som inte är så "eget resultat inriktade", d v s inte så inriktade på att enbart deras egna insatser för eleven är det som avgör hur fortsättningen blir. Mindre prestige m a o.
Kanske en instans med personer som kan hjälpa föräldrar över/förbi de känslor som är djupt förknippade med rädslor, rädsla att bedömas som misslyckad - att man har tappat greppet och att ungen inte ens har respekt för sina föräldrar längre….

_- Hur skall skolgången anpassas?
_
Individuell skolstart, d v s i vilken ålder man börjar 1:a klass.
Anpassa tiderna efter eleverna, såväl start som slut på dagen som lektionernas längd.
Anpassa kunskapsinhämtning så att alla kan delta efter sina förutsättningar.
Hitta elevens motivation till kunskapsinhämtning.
Använd konkreta inlärningsmetoder tills eleven själv visar att denne är mogen för de mer abstrakta.
Individualisera.

Bleh. Jag är "stolt" skolvägrare. Även kallat skolkare:)

#13 - Vad finner du i att sitta hemma o uggla då? eller, stirrar du upp i taket o tänker hela dan ist? Det kunde du likaväl göra i skolan ju… ? :S

Inte spydigt menat, bara undrar… ;P