Efter ganska många år (ca 3 år) med dessa problem med min son så kan jag säga att det har varit VÄLDIGT tufft.

Ett stooort tålamod och ett engagemang hjälper i slutänden.
Jag är ensamstående med honom och hans pappa hjälper inte alls till utan har snarare gjort det hela värre.

Jag har försökt att prata med min son under åren..men han säger att inget är fel i skolan. Han är bara skoltrött.
Hans hormoner har spelat en ganska stor roll i det hela. Han har inte vetat vem han vart.
BUP och socialen har varit inblandad men dessa har inte hjälpt.

Jag har gråtit många gånger för man är oerhört rädd för hur det ska gå i framtiden. Nu är det ju jättevikitgt att de får skolbetyg från ett gymnasium. Jobb kryllar det ju heller inte av.

Men summasumarum så har det hjälpt att vara ganska ensvis med att påtala att prata, prata och prata är det som hjälper.
Min son öppnade sej mer och mer.
Att finnas där, att ge en kram då och då och visa att man älskar de. Det kommer man ändå ganska långt med.

TACK för att denna siten finns. hittade den av ren tillfällighet. Har en dotter som går i 5:AN och som skolvägrat fram och tillbaka sedan hon började 4:an. Allt började när hon fick en ny lärare som enligt mig är så hård mot dessa små elever att de är rädda för honom. Har pratat med honom, med andra lärare, rektor mm mm men INGEN förstår detta. De bara skyller på att dottern är bekväm och inte vill gå till skolan. Jo visst hon vill inte men varför vill hon inte? Har nu börjat gå på BUP men hon säger inget där heller utan bara låser inne sig och tittar ner i marken. Usch jag blir så ledsen och gråter så mycket. Ingen förståelse någonstans och orkar snart inte mer. Skolan bara hotar med anmälan till soc och visst gör det då, jag har inget att dölja.

Vi fick också en anmälan till socialen. Men de fanns heller inget att anmärka på här. Tror inte det i dett fall heller utefter det du berättar.

Något måste ha hänt eftersom hon verkar vara vettskrämd för läraren.

Men gå till socialen och fortsätt med BUP. Det kanske kommer fram hos de vad läraren gjort för att skrämma henne så.

Kram

#2 Jag känner med dig & har haft samma problem själv, runt ett av mina barn! Ge inte upp, stå på dig & se till att du får gehör för dina & din dotters rättigheter i skolan också!

Detta med Bup kan också ta sin tid..Ett förtroende måste först byggas upp & då först kanske din dotter vågar lita till psykologen/terapeuten!

Önskar er all lycka till & se framåt, det blir bättre!

Kram Anna

Vi har börjat få stora problem med vår 14-åring. Hon har alltid varit lite speciell, mer inbunden än systrarna. Skolan har varit ganska kämpig i alla år när hon inte velat göra det de andra måste göra, aldrig velat vara med på t ex gymnastiken, många ggr varit hemma fast hon eg inte varit sjuk.

Nu går hon i 7:an och det börjar bli katastrof. Hon har en två år yngre kompis med ännu större problem. Dem tog stor dos Ipren för 1,5 vecka sen för att se om dem kunde "dö"… Vi har direkt tagit kontakt med Bup nu. Hon ska utredas. Hon har inte gått i skolan mer än en dag nu sista två veckorna. Vill inte vara i skolan… Det är så jobbigt och orken börjar tryta. Har nyss blivit medlem här för att se om jag kan få någonting att försöka med. Kram till er alla

Usch vad jobbigt Mamsingen.
När de tar Ipren för att testa….då börjar man undra.

Kan det vara så att din dotter tycker att hennes kompis är tuff som har problem? Jag kommer ihåg min son när han gick i 7:an. Då umgicks han med några killar som just hade mycket problem både med skola och hemmet. Och min son såg upp till dessa killar. Jag vet inte varför…men det gjorde han. Han hakade gärna på när de skolkade osv.

Kan det vara så med din dotter med? Att hon tycker sin kompis är häftig som har problem.

Men jag hoppas ni får hjälp av BUP.
Kram

Mia-38! Tack för ditt svar!

Det "konstiga" är att förra året när hennes kompis var 11!, pratade hon om att ta livet av sig, ställa sig framför tåget… Min dotter skrev på MSN  o försökte peppa henne och få henne att låta bli detta. Hon kände att hon hade ett ansvar för denna tjejen pga att "hon hade ingen annan som brydde sig om henne".

Min dotter mådde inte så bra heller men nu känns det som det skruvats upp och hon dras med i den här flickans idéer. Dessutom är det i princip den enda kompis hon umgås med nu fast det mest blir via datorn. Nu går det sämre än nånsin med skolan och allt annat också….

Inte bra att er flicka dras med på den andras ideer.
Men er dotter kanske inte vågar annat i tron om att hennes vän kanske tar livet av sej om hon vänder henne ryggen.

Har ni försökt att prata med er dotter om hennes vän?

Jo men hon blir bara arg. Jag önskar att den flickan kunde få mer hjälp. Jag vet att hon fick byta skola och att hon gått/går på Bup. Men hon kommer bara med nya grejer..

Joo..jag hoppas med hon får hjälp. Er flicka kan inte hjälpa henne.

Men gå till BUP…där kanske er dotter pratar ut efter ett tag.
Hon har det säkert jobbigt just nu när hennes vän är som hon är och har de problemen hon har.
Stötta er dotter och försök att prata med henne om skolan. Att den är viktigt.
Och att BUP och ni vill hjälpa henne.

Ska försöka igen att få iväg henne i morgon. Vi har möte i skolan sen på torsdag för att försöka ändra skolmiljön så hon ska trivas lite bättre. Hoppas det hjälper något

Har hon kompisar i klassen som hon umgås med i skolan?

Bra att ni ska ha möte. Skolan kan säkert hjälpa till med något.

Berätta gärna här hur det går för henne och er.

Varm kram.

Fick inte iväg henne idag heller Hon säger att hon har så ont i magen. Sen går hon och äter mackor, glass och mat…..

Nu får hon inte använda datorn. Hon hade tydligen kommit överens med sin s k kompis att bägge skulle gå i från sina resp skolor på fm i morgon och träffas på stan istället! När jag säger att nu får hon inte träffa kompisen förrän dem börjar sköta sig bättre, skriker hon att då tänker hon fortsätta skolka. Jag gråter och är förbannad om vartannat just nu….

Mamsingen…

Det gäller för dej att inte ge efter nu. Försök att vara stark och låt inte din dotter använda datan och inte heller gå ut då hon faktiskt är hemma och är "sjuk".

Jag skulle nog försöka att få dottern att sluta träffa den sk kompisen. Hon verkar bara få din dotter på dumheter.
Inte lätt…jag vet…

Men så länge som hon är hemma så ska hon inte springa på stan.

Kram till dej.

Hejsan!

Jag är medlem sedan en tid på flera sajter här på iFokus och ramlade av en slump över detta forum Jag känner så väl igen mig i era samtal Vi har en 14-årig dotter som är helt oregelig sedan ett halvår tillbaka. Skolkade idag och är nu i stan. Ska komma hem ikväll säger hon men det är för "jobbigt" att gå i skolan.

Hon har ända tills nu tyckt om skolan sedan hon började högstadiet men hade tidigare problem med att hon blev mobbad och utfryst i mellanstadiet. Hennes problem nu tror jag mynnar ur denna mobbing plus att hennes hormoner spökar rejält nu.

Vi känner oss helt maktlösa och vet inte hur vi ska gå vidare nu?

Inger

Jag personligen tycker man ska vara förstående när ens barn skolkar.. inget blir bättre av press från ens föräldrar! För mig har det varit så viktigt att "få ta en dag i taget"..
Som i mitt fall är jag enormt skoltrött.. Kanske man borde komma fram till någon typ av lösning med skolan då? Ex. jag jobbar delvis hemifrån vissa dagar när jag helt enkelt inte kan ta mig till skolan.. Men jag jobbar fortfarande..

Ps. Sabbatsår vägde guld för mig när jag slutade gymnasiet.. Vet att många föräldrar är emot det men att få vara ledig och jobba 3-4dagar i veckan gjorde att jag över huvud taget tog mig ignom gymnasiet..
När de kommer till gymnasium är det ju så viktigt också att allting blir rätt; intressant skola (som eleven är intresserad av) och en bra skola. Hade oturen att hamna på en riktigt dålig skola. Så var noga med valet när ditt barn ska börja gymnasium. Absolut bästa är ju referenser från tidigare elever.. Våran skola använde sig av falsk marknadsföring helt och hållet. Lita aldrig på skolorna..

#16 går barnen i grundskolan så gäller skolplikten.. Låter föräldrarna barnen skolka med sin vetskap så riskerar man som förälder att bli utsatt för stora socialutredningar och i västa fall att bli av med vårdnaden…   Så, nej, man kan inte vara förstående och tillåta skolk som förälder…

#18 Absolut.. Men menade men när man passerat grundskolan (kanske mellan grundskolan och gymnasie).. Var enormt skoltrött i grundskolan också, och klarade den nätt och jämt bara..
Inte att vara förstående och tillåta skolk men kanske vara förstående om barnet helt enkelt inte orkar (återigen i gymnasiet) så kanske det är bättre med ett sabbatsår än urkassa betyg, dålig frånvaro eller/och att CSN-bidraget kallas tillbaka?!

#19 gymnasiet är ju frivilligt så där är det ju mest barnet självt som blir lidande av att inte få några pengar;) Samtidigt, även om det är frivilligt så är ju skolan förutom en utbildning även en träning inför vuxenlivet..  Har man ett jobb kan man inte bara stanna hemma utan riskerar då att både förlora sitt jobb och till följd av det sin bostad… Att ta ett sabbatsår funkar nog bara för dem som har antingen rika föräldrar som har råd att låta barnen gå hemma eller familjer med kontakter där barnen kan få arbetspraktik..  Annars är det nog rätt så kört..

Min ena son gick inte i skolan på hela 9an och jag blev anmäld till soc där skolan skrev att jag höll honom hemma medvetet och gjorde falska sjukanmälningar, men det blev nedlagt då jag kunde visa alla mejl mellan mig och skolan där jag bad om deras hjälp för att få honom dit och att han inte var sjuk samt deras svar om att det var bra att jag inte sjukanmälde honom.. Det var dessutom jag som bad skolan att göra en anmälan för att få min son att vakna upp.. Innan de hann göra det så hade jag redan själv hunnit kontakta soc och bup…  vid bup fick han sedan en depressionsdiagnos med inslag av socialfobi så även nu på gymnasiet så har han högre frånvaro än de 20% CSN tillåter utan att bli av med bidraget.. Men tiden i skolan blir successivt högre och högre

#20 Jag jobbade personligen två år mellan grundskolan och gymnasiet eftersom jag var utbränd och ville ha omväxling och det är sååå enormt annorlunda att gå i skolan och jobba. Dels av två anledningar

- Du får lön när du jobbar, det är enormt mkt mer motiverande då

- När du slutar jobba slutar du jobba.. Du tar oftast inte med dig läxor hem och sitter med på kvällarna..

Jag jobbade hos min pappa i ventilationsbranschen, så jag hade väl kontakter då då..

Jag personligen har hög frånvaro i gymnasiet för jag är totalt utbränd.. för mig är det egentligen inte bra att gå ut i arbetslivet alls även när jag slutat skolan, vilket jag gör till sommaren.. Men jag måste, jag har en egen verksamhet som måste ha hjälp av en inkomst. Men fortfarande har jag blivit råd till att ta ledigt och gå i terapi tills jag känner att jag kommer klara av att gå ut i arbetslivet.. för om jag gör det och inte hamnar rätt kommer jag bara må ännu sämre.

Är väl lite så i skolan också antar jag.. tvingas man och pressas man och hamnar på fel ställen samtidigt kan det istället gå åt motsatt håll..

#21 ja, har man som du en pappa att jobba hos så är det ju inga problem:) Tyvärr så är det för de flesta som för mina att de inte har familj som kan hjälpa till och inga andra kontakter:(

Det idealiska, tycker iaf jag, vore att ungdomsgarantin infördes igen..  Det var något som fanns när jag gick i skolan och innebar att kommunen, skolan och företag samarbetade så att skoltrötta barn var garanterade sysselsättning efter 9an fram tills de fyllde 18 år… Där hade man en lön så man klarade sig medan man arbetade. Det var heller inget företag som kunde utnyttja ungdomarna som billig arbetskraft istället för "riktiga" anställda utan ungdomarna utförde sånt som den ordinarie personalen behövde hjälp med eller inte hann med…

Jag gick själv på det och arbetade då på Telebutiken (nuvarande Telia) från jag var 16 år tills jag fyllde 18:) Superbra system…

#22 Nej, och det är ju extremt synd, för tror verkligen att många skulle behöva det.. ett plus är ju också den extra arbetslivserfarenheten.. Ibland kan man ju ha tur om man ringer runt och frågar olika företag också om de kan ta emot en lärling, speciellt bland hantverkaryrket är det vanligt med lärlingar som ännu inte gått gymnasiet..
Låter toppen! Varför finns inte det längre? Känner många som skulle må bra av det..

#23 jag tror den försvann för ca 20 år sen..  antagligen så blev det för dyrt för kommunerna som stod för en del av lönen… Tyvärr så räknas ju allt efter pengar och inte efter behov

Min son bl a skulle haft jättestor nytta av det! Inte bara att det kan ge tillbaka studielusten för ungdomar utan de lär sig också förstå hur vuxenlivet kommer att bli;)

#24 Ja, det gör ju det..

Absolut! Jag mådde jättebra efter mina två år i ventilationsbranschen.. jag ville inte sluta jobba men insåg att jag behövde gymnasiekompitens.. Det bästa valet jag gjort i mitt liv och absolut bästa tiden i mitt liv..

Många år sedan tråden startades men fortfarande ack så aktuell :-(

Ja, vad kan man som förälder göra?

Personligen känner jag att jag inte kan vara "hård" mot min trettonåriga dotter. Jag poängterar vad som är ok och inte ok. Men jag har slutat att "skälla" och att hota med begränsad telefonanvändning osv. Tror hon dyker djupare i sin ångest av detta.

För henne började det i 6:an med först ströfrånvaro där jag sjukskrev henne för magont och huvudvärk. Vi tog prover för att utesluta medicinska orsaker till magont, men allt såg ok ut. När min dotter sökte upp skolsköterskan för att få huvudvärkstablett upptäckte skolsköterskan skärsår på armarna. Vi fick träffa skolläkaren som genast skrev ut antidepressivt åt henne (vilket är ovanligt att skolläkaren gör).  Ett hälsoteam kopplades in på skolan, med en kurator som inte ville pressa och som dottern absolut inte connectade med.. Skolan saknade även specialpedagog under denna tid.

Sen tog skolvägran riktig fart. Vi sjukskrev henne då hon inte kom ur sängen, min tanke var depression, men på kvällarna var hon glad och med kompisar. I efterhand har jag fått reda på att bara för att man emellanåt är glad, så kan man ändå vara deprimerad. Och då är ju alla ljusglimtar såsom vänner viktiga. Det är en balansgång där också. Eftersom alla vänner inte alltid är bra..och jag kan inte förhöra alla heller innan dottern träffar dem.

Efter nästan en hel termin av "hemmasittning", anställdes en specialpedagog som tog sig an vår dotter, hon var hård. Men det hjälpte. Bland annat hämtade hon dottern på mornarna, ryckte bort täcket och väntade ut henne tills hon klev upp och skjutsade sedan henne till skolan. Enligt teamet uppträdde hon som vanligt på skolan, var med kompisar, inga tecken på mobbing eller osämja. Gympan var dock ett litet skav eftersom hon vägrade duscha efteråt eller byta om.

Vi pratade med soc, och fick tid på BUP för utredning. I utredningen var hon fortfarande nedstämd och lite deprimerad men inga tecken på någon diagnos. De kopplade in psykolog och kurator för fortsatta samtal,  så uppgav hon hela tiden för psykologen att allt var bra och att hon inte fattade varför hon var där. Som Mia trådskaparen skriver så har min dotter byggt upp en mur med en ofta ganska hård attityd (för att dölja hennes inre smärta skulle jag tro) och idag när hon går i 7:an så säger hon att hon bara vill vara "vanlig" och ej träffa kuratorn på skolan mm.

Tills nu har hon varit på skolan och sagt att allt går bra. Mer för att trösta sina föräldrar? Denna vecka har hon dock skolvägrat. Vi är tillbaka på noll.

Hittills har inte BUP varit till någon hjälp. Och vi föräldrar saknar verktyg och råd. Bokade tid hos kommunens föräldrarådgivning idag, får se vad det kan ge. Men vår högsta önskan är att vår dotter får den hjälp och det stöd hon behöver från någon vuxen BRA förebild som når fram till henne och hon vågar öppna sig inför. Någon som får henne att inse att hon är älskad och fin och förtjänar det bästa! Att hon själv måste hitta viljan att hjälpa sig själv.

Skolan är är en fyrkantig institution där alla ska behandlas lika oavsett behov. Och vi lever i ett samhälle där vi förväntas vara på ett speciellt sätt. Men tänk om det inte passar allas behov? Tänk om skolan stjälper i stället för hjälper?

Många frågar, tankar och funderingar från förtvivlad, maktlös och frustrerad mamma.

Sedan saknar jag förståelse från omgivningen som menar att "det bara" är att göra si och så, vårt ansvar som föräldrar ifrågasätts och skapar en ensamhet i den här problematiken.